Smakrpov på Syner och drömmar
Imamen och pistolen




Vilken sorts muslimer skulle ni gissa är tuffast att nå? Terro-risterna kanske? När man är villig att spränga sig själv i luften för att döda ”otrogna” är man så överlåten som man kan bli, eller hur?

Det är ett högst rimligt antagande, men jag känner till före detta terrorister i varje Mellanösternland som går med Jesus idag. Vi samarbetar med många av dem för att nå andra muslimer med evan-geliet. Denna nya grupp av lärjungar har blivit radikalt förvandlade av Kristus. Den helige Andes närvaro är så stark i deras liv, att man aldrig skulle kunna ana deras dunkla förflutna när man träffar dem. Dessa före detta terrorister är ett enastående bevis på Kristi förvandlande kraft.

Självmordsbombarna är en tuff utmaning, men som jag ser det är imamerna de svåraste muslimerna att nå. En imam är ledaren för den lokala moskén. Hans jobb är att hålla den muslimska hjorden inom Koranens lära. Dessa andliga ledare är stöpta i islamisk lära och propaganda. Som väktare av islam lever dessa imamer för att försvara sin religion till varje pris – och priset är oftast livet för den som vågar omvända sig till kristendomen. Så när någon delar vittnesbördet om Kristus med dem, blir imamerna oftast stridslystna, arga och arroganta. Några få har en mjukare framtoning, men de flesta har till sin personlighet den vassa egg som behövs för att tvinga muslimerna till underkastelse i sina dagliga liv.

Muslimerna hyser ofta fruktan för imamerna på grund av deras enorma makt i samhället. Om de lever i ett land där sharialagen tillämpas, så är det imamerna tillsammans med den religiösa polisen som upprätthåller makten. När muslimer kommer till tro på Kristus, liknar de ofta imamerna vid de religiösa ledarna som hotade Jesus i Nya testamentet. Tänk: en farisé med Koranen i sin hand, så har du bilden klar för dig.

I Egypten verkar imamerna finnas överallt – och det finns en anledning till det.

Egypten är islams intellektuella centrum. En imam som studerar vid Al-Azharuniversitet i Egypten (alldeles nedanför marknaden där Kamal mötte Noor) är respekterad i hela den muslimska världen. På många sätt är Egypten, och i synnerhet Kairo, religionens mittpunkt. Al-Azhar grundades 970 e.Kr. och gör anspråk på att vara centrum i världen för arabisk litteratur och sunnimuslimsk lära. Saudiarabien må ha islams två heligaste platser i Mecka och Medina, men det är Egypten som formar religionen. Saudiarabien är islams hjärta; Egypten är dess hjärna. Det gör landet till en perfekt plats för Jesus att besöka.

 

Imam var ordet

Hassan vaknade abrupt av en stor hand som pressades över hans mun. Hans hjärta började slå våldsamt när han kände hur en kall pistolmynning trycktes mot hans högra tinning.

”Säg inte ett ord.” En maskerad röst viskade fram befallningen i mörkret. ”Res dig upp och följ med mig.”

Under flera minuter gnuggade Hassan sömnen ur ögonen medan hans kidnappare föste honom genom gatorna i Kairos gamla stadsdelar. Hassan hyste inga tvivel om att han nu blivit avslöjad som en av dem som leder muslimer till tro på Kristus. Trots hans försök att evangelisera i tysthet, en konvertit åt gången, hade Kairo kommit på honom. Det här är en av världens mest riskabla platser för evangelisation.

Hassan hade flyttat till den gamla delen av Kairo för två år sedan. Han hade en gåva att föra in Jesus i samtalen med muslimska vänner, men ännu hade han inte fått se någon i hans grannskap bli en efterföljare till Kristus. Han gjorde dock dagliga försök. 

Medan han snubblade genom det ena kvarteret efter det andra med en pistol i ryggen, ropade Hassan inom sig till Gud: Finns det ingen som är vaken och kan hjälpa mig? Men två timmar innan morgonens böneutrop låg Kairo fortfarande i sömn. Inte för att någon skulle bry sig, för den delen. En imam som knuffade en kristen genom denna plats skulle inte väcka några sympatier för offret. Man skulle anta – precis som Hassan nu gjorde – att han var på väg mot en välförtjänt avrättning. 

Det hårda greppet om Hassans högra arm förde honom snabbt framåt, och han knuffades än hit, än dit, i den färdriktning som kidnapparen bedömde mest lämplig. Medan hans dödsmarsch fortskred, gick Hassans tankar till hans hastigt avlutade mission här i Egypten. Han hade studerat islam i åratal, lärt sig Koranen, Hadith (Muhammeds ord och handlingar, som nedtecknats och sammanställts flera århundraden efter hans död) och undervisningen av islams främsta lärde – allt i syfte att få kunskap om muslimernas tro, dem som han hoppades att Gud skulle förvandla till bröder och systrar i Kristus. Herren hade fött en passion i Hassan att nå muslimer, men nu verkade hans förberedelser inte spela någon roll, där han gick mot sitt öde att bli ännu en egyptisk martyr.

”Gå uppför trapporna.” Den bistra rösten avbröt Hassans funderingar. Hassan undrade hur hans hemlighet hade avslöjats, och av vem. 

Blodet dunkade i hans ådror av fruktan och ansträngning efter att ha tagit sig uppför alla trappstegen i ett gammalt femvåningshus med kidnapparen i följe. 

”Vi måste hoppa från den här byggnaden till taket på byggnaden där borta. Det är enda sättet att ta sig in.”

För första gången sedan han lämnade lägenheten, tittade Hassan sin angripare rätt i ansiktet. Först då insåg han att mannen hade gömt sitt ansikte bakom en mörk mask för att dölja sina anletsdrag. Hassan stirrade ut mot det gapande tomrummet som mannen riktade pistolen mot och tittade sedan tillbaka på de intensiva ögon som glimmade bakom masken. 

”Det finns inte en chans att jag ska kunna hoppa från den här byggnaden till den där!” utbrast Hassan.

”Du kan och du ska. Spring när du tar sats.” Hans kidnappare pekade med pistolmynningen mot Hassan. ”Du först.”

Huruvida döden skulle komma genom en pistolkula eller genom ett fall på femton meter mot gatan visste inte Hassan, men han var övertygad om att hans följeslagare skulle använda sitt vapen vid minsta provokation. Åtminstone skulle hoppet – även om det misslyckades – förlänga hans liv med några sekunder. Och om han klarade språnget över luftrummet, vem vet vad som då skulle kunna rädda honom? 

Adrenalin – och kanske också änglar – åstadkom det mest strålande hoppet i Hassans liv. Han landade med marginal, och hans kidnappare som uppenbarligen hade övat en del dunsade ner vid hans sida två sekunder senare, med pistolen fortfarande i handen.

Angriparen grep tag i Hassans högra arm igen och tvingade honom mot en lucka i den övergivna lagerbyggnaden. Hassan var övertygad om att han aldrig mer skulle få se natthimlen. Han viskade: ”Jesus, i dina händer överlämnar jag min ande.”

Mannen ryckte till nästan omärkligt vid Hassans bön. Hassan lade märke till den snabba skiftningen i mannens blick när han såg på honom. Greppet om Hassans arm hårdnade. 

”Öppna dörren till luckan och kliv snabbt in.” Pistolen visade återigen vägen. 

Hassan fann sig kämpande genom öppningen, som om han vore en skådis i en thriller och han hoppades att scenen inte skulle avslutas alltför snabbt. När han tagit sig in i den dunkla lokalen, tog handlingen en häpnadsväckande vändning. Han återger vad som hände under de följande otroliga minuterna.

”Jag klev in med bävan i ett rum som var upplyst av ett ensamt ljus, och var helt beredd på en omedelbar avrättning. Tio män som uppenbarligen var muslimer stod i en cirkel och stirrade stint på mig när jag klev in. De beordrade mig att sitta ner. När jag lydde, förändrades genast den hotfulla atmosfären. Den mystiska gruppen log mot mig.”

Mannen som hade kidnappat Hassan tog först till orda. ”Vi är imamer och vi har alla studerat vid Al-Azharuniversitetet. Under vår tid där fick var och en av oss en dröm om Jesus, och vi har alla i hemlighet blivit efterföljare till Kristus. Först vågade vi inte berätta om detta för någon. Det skulle självklart ha blivit vår dödsdom. Men till sist kunde vi inte dölja det längre.

”Vi bad alla till Jesus, att han skulle lära oss vad det innebär att vara hans efterföljare. Med tiden förde han oss samman, och du kan tänka dig vår förvåning när den helige Ande visade att det även finns andra imamer som har funnit Jesus. Nu träffas vi här nattetid tre gånger i veckan och ber för att våra familjer och människorna i våra moskéer också ska finna Jesus. Vi vet att du följer Jesus. Det var han som ledde oss till dig.”

Hassan minns: ”Jag var mållös. Sedan blev jag så lättad att jag skrattade i flera minuter medan gruppen såg på.”

Kidnapparen förklarade till sist poängen med det hemliga mötet. ”Jag är hemskt ledsen att jag var tvungen att skrämma dig med masken och pistolen, men jag visste att det var enda sättet att få med dig hit. Alla andra sätt hade varit för farliga. Jag ber om ursäkt. Men nu är vår fråga: vill du undervisa oss i Bibeln?”