Läsprov 1: Blöta kinder

Halvfulla spritflaskor, vinglas och ölburkar stod i en röra på det överfulla och slitna vardagsrumsbordet. Händer sträckte sig nästan tvångsmässigt mot askkoppen. Haschröken var tät och dominerade över lukten av alkohol. 

Mamma och ett gäng hippies provocerade mig och skrattade så hysteriskt att de överröstade Creedence-musiken, och klirret från glasen och flaskorna. Jag blev vansinnigt arg om jag provocerades och agerade ut min ilska, slogs, sparkades och kastade saker omkring mig. Och tårarna rann när jag sårades. 

I see a bad moon arising

I see trouble on the way

I see earthquakes and lightnin’

I see bad times today

John Fogerty sjöng, Creedence dunkade på och provokationerna fortsatte. 

”Vad är det där?” frågade jag. Jag pekade på en kopp som någon ställde fram på bordet. 

”Det är gift. Dricker man det där så dör man, förstår du”, förklarade en av mammas killkompisar som ansträngde sig för att låta allvarlig mellan blossen. 

”Drick upp det”, manade en annan resolut och tog en klunk direkt ur sin spritflaska. 

”Drick!” 

Uppmaningen var bestämd. Pressen ökade. Pulsen steg. Jag fick panik. 

Med skakig hand tog jag tag i koppen. Förde den sakta mot munnen, tvekade ett ögonblick, men hörde uppmaningen igen och började dricka.

Det ljumma giftet rann ner för halsen. Tiden stannade upp där jag stod. Hela jag skakade. Jag ville inte dö. Inte då. Men några månader senare stod jag på en stol i mitt pojkrum med en snara runt halsen för att få ett slut på ångesten i min trasiga själ. 

Ingen tröstade mig där jag stod med koppen i handen och darrade. Ingen omfamnade mig. Precis som när jag stod i spjälsängen bara något år gammal och skrek helt förtvivlat. Mamma tröstade mig inte. Pappa lyfte inte upp mig. I stället fortsatte mitt skrik och hulkande tills jag säckade ihop av ren utmattning. Igen. Mina föräldrar levde i en kaotisk tillvaro och hade inte förmågan att fylla mitt behov av närhet och kärlek, så de gav upp, stängde dörren och lämnade mig ensam och skrikande. 

Jag stod kvar med koppen alldeles tyst och såg mig omkring. Mitt inre skrek lika starkt som jag skrikit i spjälsängen några år tidigare. Men ingen hörde mitt tysta rop efter kärlek eller min längtan efter att omfamnas av någon som älskade mig och kunde visa det. Ingen såg skräcken i mina ögon. I stället vred de sig i skratt. Även mamma. Min egen mamma. 

Jag stod kvar. Levande. Det var inget gift jag druckit, ändå dog något i mig den kvällen. Mitt hjärta hade krossats och blödde, som ett överkört djur vid vägkanten i skymningen, som ingen ser och ingen bryr sig om. 

Kvällen blev till natt och festen fortsatte. Men det var ingen fest för mig. Jag var sex år gammal och hade hela livet framför mig, men jag kände mig ensam, övergiven och förnedrad. Tilliten var tillintetgjord och jag var traumatiserad. Den kvällen somnade jag med ångest i min själ och kinder blöta av tårar. 

***

Trasighet och ett sökande efter kärlek går som en röd tråd genom hela min uppväxt och jag kommer att ge många exempel på hur urspårad min tillvaro var – redan från start. 

Min mamma Ann var hippie med fallenhet för alkohol, marijuana och män. Pappa var sju resor till fängelset värre. Han var en farlig man som begått grova våldsbrott och åkte in och ut ur fängelset som en stulen jojo. När jag var i femårsåldern hade han börjat försvinna ur bilden, men dök upp lite nu och då. Ibland på oväntat besök som ett spöke ur det förflutna. 

Mamma kämpade för att ensam försörja oss barn och tog de jobb hon kunde få. Ibland arbetade hon kvällar och nätter. Jag minns ett tillfälle när jag vaknade upp i min säng mitt i natten och fick panik. Då var jag i fyraårsåldern. Mamma hade räknat med att jag och brorsan skulle sova sött. Mitt bland skuggorna i det svagt belysta rummet vaknade jag och satte mig upp och märkte att mamma var borta. Jag blev som paralyserad och ropade och skrek efter mamma tills halsen gjorde lika ont som mitt hjärta. Men hon fanns inte där för mig. Hon var inne i Stockholm city och tillbringade natten på sitt jobb – strippklubben. Pappa satt antingen på kåken eller gjorde sådant man hamnar på kåken för. Jag vet inte hur länge jag satt där ensam i mörkret och ropade efter mamma och grät, men så småningom kom hon hem. Jag slutade skaka. Pulsen gick ner. Tårarna torkade. 

Klicka här för att komma till produktsidan!


Läsprov 2: ”...en galen, livsfarlig våldsam, paranoid och opålitlig knarkare” 

Hemlös och stående på gatan vände jag mig till socialen och de skickade ut mig till ett kollektivt boende på landet. Snart hade jag pundat sönder stället och blev utkastad. Hemlös igen. Ett hopplöst fall. Jag passade inte in någonstans. Till och med myndigheterna som ska ta hand om de utslagna tappade tålamodet. Jag hamnade på avgiftning, en öppen rehab. Men jag pallade inte med programmet. Jag satt och fabricerade lögner på löpande band. Det var meningslöst och jag stack. [...] 

Morsan flyttade till ett nytt ställe och öppnade än en gång dörren för mig under några dagar. Under samma period hade jag fått tag på en avsågad hagelbössa som jag kutade runt med innanför rocken. Där hade jag också ett egentillverkat patronbälte. Både vapnet och ammunitionen stack tydligt ut under rocken. Jag var aggressiv, psykotisk och beväpnad. Som Mad Max och morsan var livrädd.

Hela min kropp hade tagit stryk av drogerna. Även mina tänder, och jag fick en stor inflammation. Men det var uteslutet att gå till tandläkaren och betala dyra pengar för tandvård när det enda jag ville ha var droger. Beväpnad med en polygrip och en skruvmejsel skulle ondskan i min mun drivas ut. Tanden var som en krater och jag satte ner skruvmejseln i den och knäckte den i två bitar. 

”Aaaaahhhh!!” Vilken smärta. Det började blöda. 

Så tog jag polygripen och drog ut den ena halvan under ett högljutt vrål. 

Jag hade glömt att låsa dörren och morsan kom in. 

Där stod jag alldeles påtänd och skrek, med stirrig blick och med blod som rann ur min mun. Jag var lika galen som jag såg ut. Situationen var som hämtad ur någon av skräckfilmerna som paralyserade mig som barn. Morsan skrek i ren terror. 

Dags för rond två. Den var enkel. Jag förde in tången igen och drog ut den andra halvan. Sedan var matchen över. Den matchen i alla fall. Jag lugnade ner mig en liten stund och torkade bort blodet. När jag kom ut ur badrummet hade morsan tagit till flykten. Dags för nästa scen i skräckfilmen. 

I mitt blod pumpade kemikalier och vansinne. Jag befann mig i ett mörkt moln som jag inte kunde ta mig ut ifrån. Jag var fångad och fastkedjad. Jag låste dörrarna och såg till att alla fönster var stängda. Den senaste tiden hade jag skaffat mig många fiender och nu slog paranoian till som en tsunamivåg och svepte i väg mig. Jag såg hur hela gatan fylldes av fiender. Och alla var ute efter mig. 

Jag pallar inte mer, tänkte jag. Jag höll i den avsågade hagelbössan hårt i högerhanden. I vänsterhanden hade jag flera av morsans knivar. 

”Varför har du så många knivar och grejer?”

”Jo, men det måste man ju ha förstås.” 

Konversationen hade ägt rum på sjuttiotalet mellan mig och en klasskompis. Själen gjorde ont redan då och vapnen jag tillverkade skulle användas för att skydda mamma från pappa. 

Nu, nästan två decennier senare, satt jag och tillverkade vapen i min morsas lägenhet på andra våningen. Vapen för att skydda mig mot den onda folkmassan på gatan. Folkmassan som egentligen bara fanns i mitt huvud. 

De planerar hur de ska döda mig, tänkte jag. 

De kunde inte ta sig in genom bakgården, men de kunde klättra upp för stupröret och ta sig upp på balkongen. Om för många skulle komma upp skulle jag vara chanslös. Jag behövde locka upp en person och statuera ett exempel. Det skulle bli blodigt men då skulle inte hela mobben slakta mig. 

Jag öppnade ett fönster och lät det stå öppet. De skulle förstå att jag var hemma och skicka upp någon. Så fort personen kom nära fönstret skulle jag hugga honom med kniven och slänga ner den livlösa kroppen på den kalla asfalten. Då skulle folkhopen lämna mig ifred. 

Jag låg och väntade på att någon skulle komma. Jag var redo med mina vapen. 

Ingen kom. Bara en total känsla av panik. Jag sträckte mig efter morsans telefon där jag låg på golvet och slog larmnumret till polisen. 

”Kan ni komma till Möllevångsgatan? Det är massa bråk på gatan. Kan ni komma och reda ut det?” Jag ville inte avslöja mig själv och snackade skånska. 

Några ångestladdade minuter senare kom en polispatrull. De såg inte en enda käft där. Jag låg kvar på golvet och tryckte. Redo att hugga med kniven om någon kom in i lägenheten. Jag hörde hur en ruta krossades. Nu var de inne på innergården och snart skulle de vara på väg upp. Jag slog numret till larmcentralen igen och fortsatte på min breda skånska. De trodde mig inte och jag fortsatte ringa timme efter timme. Till slut frågade personen i växeln: 

”Hur mår du egentligen?” 

Jag blev arg och slängde i väg luren. Jag var helt knäckt och på väg att explodera. En sista gång lyfte jag luren och ringde tillbaka. 

”Kom hit. Det är Peter Ahlman. Hämta mig nu. Det kommer att bli katastrof. Jag kommer att döda någon snart. Kom nu!” 

Inom några minuter kom flera polisbussar från insatsstyrkan i full fart och bromsade in snabbt utanför lägenheten. Jag gick ut på balkongen för att visa upp mig för mina frälsare i blå uniform. Innegården var fortfarande fylld av folkmassan som var ute efter att slakta mig. 

”Okej, jag är här! Jag hoppar nu!” 

Det var fem-sex meter ner. Jag klättrade upp på balkongräcket för att kunna hoppa ner till poliserna på marken och undkomma folkmassan. 

”Gör det inte! Hoppa inte! Stanna! Vi kommer in!” 

”Akta er! Dom är där!” Polisen hade alltid varit min fiende, men nu var de mina frälsare och jag ville varna dem. 

De kom upp i trapphuset och jag öppnade dörren för dem. Så fort de kom in över tröskeln drog de ner mig på golvet. De såg bevisen på kaoset i min hjärna överallt i lägenheten. Knivar låg utspridda i alla rum, men hagelbössan och drogerna missade de. Poliserna släpade ner mig till polisbussen och sedan togs jag raka vägen till psyket. Och psyket satte en spruta i armen som tog mig raka vägen in i dimman. Från en drog till en annan. När jag vaknade nästa dag skrevs jag ut. Och var åter ute på gatan igen – hemlös och utan hopp. 

Händelsen blev droppen för morsan. Hon hade kastats in i en skräckfilm hon inte ville vara med i och hade fått nog. Jag var hennes son. Men jag var också en galen, livsfarlig, våldsam, paranoid och opålitlig knarkare. 

Klicka här för att komma till produktsidan!


Läsprov 3: Flygkaptenen som fick ett ord från Gud

Jag och Camilla satt i ett flygplan på väg till Portugal via Spanien. Vi hade fått samma pris för business class som för en vanlig biljett så vi satt bekvämt långt fram i flygplanet. Helt plötsligt kom det över mig en sådan lust att predika. Alla de här människorna i business class borde få veta vem Jesus är, tänkte jag. Jag ställde mig upp och började prata om Jesus för de välklädda resenärerna. Den här gången var det ingen som stoppade mig, som när jag flög till Phoenix. Då blev det väckelsemöte på planet, men flygvärdinnorna kom och tystade mig med orden att folk sov och att jag höll dem vakna. 

Nu satt vi på flighten till Spanien. Fast jag hade ställt mig upp. 

”Är det någon som har ont någonstans?” 

Jag hoppades få be för någon. Och med en eller några personer helade framme i planet skulle Gud få äran och folk få veta att Jesus är verklig. Men ingen hade ont. Eller vågade erkänna att de hade det. 

Dörren till cockpit öppnades och flygkaptenen kom ut för att gå på toaletten. Efter en kort stund öppnades toalettdörren och en av flygvärdinnorna såg på honom. 

”Den här killen frågar om någon har ont någonstans”, sa hon. 

”Ja, jag har haft ont i ryggen i flera år. Varför frågar du om det?” 

Jag klev in i samtalet. 

”Jo, när jag lägger händerna på sjuka blir de helade.” 

Jag tänkte att det kunde vara fel på hans höft och att benen var olika långa på grund av det. Jag bad flygkaptenen sätta sig ned. När jag bett en kort bön satt han alldeles chockad med tårar i ögonen. När jag bad hade han känt att något hände i hans ben. Han blev helad och ryggvärken försvann. Jag berättade om Jesus och han satt tårögd och lyssnade. 

”Tack, men nu måste jag gå tillbaka in i cockpit och flyga. Jag är ju kaptenen.” 

”Ja, jag förstår det.” 

Jag satte mig ner, men kände att det inte var klart. Då upplevde jag att Gud gav mig ett budskap till mannen och jag kände att jag måste få säga det till honom. 

Hela flygningen satt jag och väntade på rätt tillfälle. När vi hade landat bad jag att få komma in i cockpit för att prata med flygkaptenen. Egentligen får flygvärdinnorna inte släppa in folk i cockpit, men de släppte in mig. Jag ställde mig i dörren och hälsade på piloterna. 

”Det är han. Det är han.” 

Under resan hade flygkaptenen berättat om allt som hänt för den andre piloten. 

”Jag har ett ord till dig”, började jag. ”I din ungdom hade du en tro på Jesus men du övergav den. Gud kallar dig tillbaka här i dag.” 

Flygkaptenen började gråta. 

”Jag kommer aldrig mer att överge honom. Aldrig”, bedyrade han samtidigt som tårarna rann ner för hans kinder. 

Den flygningen påverkade inte bara flygkaptenen. Även flygvärdinnorna och våra medpassagerare i business class hörde och såg vad som hände. Evangeliet är inte bara ord. Det är kraft också! Och vi kan få visa att Gud är verklig för människor utanför kyrkan. Även på tiotusen meters höjd!

Klicka här för att komma till produktsidan!