Marken lämnar spår - Birger Thureson

Det är en morgon i början av juni. Femtonåriga Tyra springer mot roddbåten på stranden, med kjolen slängande kring benen och hjärtat dånande. Dödsängeln svävar över byn och ser ut att landa på den östra sidan. Hennes far har skickat henne över älven efter hjälp. Hon har just sett honom gråta för första gången. När hon kämpar med årorna hör hon ännu orden han sade när han satt böjd över hennes mor på golvet: ”Du får inte dö. Hör du det. Du får inte dö.” I sin sista bok skildrar Birger Thureson en släkt, en tid och en plats som tycks hämtade ur en saga. Här möter vi nybyggarna – människorna som arbetade, levde, trodde, dog och sörjde i den karga fjälltrakten. I centrum står Tyra och hennes minnen. ”Livet liknar alltmer ett kalhygge där enstaka träd fått stå kvar. Men minnets skog håller sig fortfarande frisk och grön”, tänker hon när hon på ålderns höst börjar spela in sina minnen på Solhem i Sorsele. Att läsa Marken lämnar spår är som att bjudas in till ett middagsbord där berättelserna vandrar mellan generationerna. Dramatiskt, oväntat och underhållande, med ett språk som flyter lika självklart som Vindelälven. Det är en berättelse om att klara sig själv och ändå vara utlämnad åt naturen, varandra och Gud. När Thureson återvänder till sina hemtrakter drar det i rotsystemet. Han har inte lämnat några spår i marken, men marken har lämnat spår i honom. UR BOKEN Det var som om döden aldrig fick nog. Den grep med kalla, giriga fingrar efter allt liv. De gamla mindes oåret 1867 då den norra landsändan frös ihop till en isklump som inte tinade upp förrän långt fram på sommaren. /…/ Överallt blandades sammanbiten sorg med längtan att få tillhöra de levande. Att få bli kvar i nöden när andra försvann i döden. Eller ännu hellre, att få råd med en Amerikabiljett och bli medborgare i det himmelrike som fanns på andra sidan Atlanten, och dit så många tagit sin tillflykt under 1800-talets senare del. Men för de flesta var det målet så fjärran att drömmen kändes mer som hån än hopp. Några tankar på Amerika hade hon inte, flickan som lutade sitt unga huvud mot Rosas varma ljumske och med vana händer mjölkade det allt slakare juvret. Allt hon önskade denna morgon var att hennes mor skulle överleva. Det rytmiska ljudet av kraftfulla strålar ändrade tonart allt eftersom kärlet mellan knäna fylldes. Tonen mörknade. Djupnade. Som livet självt, i väntan på döden. Stanken av gödsel stack henne i näsan, men det var inte därför tårarna droppade ned i stävan och blandade sig med den skummande, vita mjölken denna dag. Skulle mamma dö nu? OM FÖRFATTAREN Birger Thureson (1942–2026) var journalist och författare. I Marken lämnar spår återvänder han till sina hemtrakter och berättar om människorna och livet där. Det blev hans sista bok, färdigställd strax innan han gick bort.